HammarbyHill XC utan Hill

Det som började så bra...

Här nedan är Svartbäckens framtidshopp inom cykelsport,

vi drog med lite grannungar för att cykla Lilla Hillen och det var väldigt uppskattat, ungarna var superduktiga och tyckte att det var jättekul.

Min Jenna och granngrabben Oliver står i starfållan för 1,5km Nr124 & Nr63.

Jenna in action, jag fick äran att springa med henne på tävlingen, jättekul att se hur peppad hon blir av att cykla med andra barn. 

Och det är aldrig fel med en medalj runt halsen heller. 

Tack till HammarbyHill och Lilla Hillen.

Kan sluta så dåligt...

Nu till vuxenloppet. 

Starten gick och vi stog långt bak i fållan, rullade på ganska bra fram till första stigen, tvärstopp. Jag blev lite irriterad dels på att det var en riktig flaskhals men mest på att folk tränger sig och cyklar runt och tar vägar som inte hör till banan, allt för att komma före. Visst att det är ett race men håll er på banan!

Lite grusväg och ännumer stillastående stig, lite grus och ännu mer kö, kö, kö..

Nu blev jag less, skit i tid, cykla för att det är kul. Jag hojjar med Martin var min tanke. 

Sagt och gjort, jag väntar in Martin och hojjar med honom, på en grusväg går det lite fort i en kurva, han går ner i diket, jag ligger tätt efter och går ner i diket efter honom, inte så farligt.. Tills den tredje kommer och kör in i mig, mitt huvud slår in i Martins bakhjul och min axel rörde sig mer än normalt, vilket orsakade en jäkla smärta. Efter att ha hoppat runt och svurit en del så insåg jag att det inte går att cykla klart, bryter tävlingen och är jävligt arg.

Micke och Martin kom i mål, båda var helt slut och den ena hade lite bättre tid än  den andra.